Lokalens historik

 

Gathuset i dåvarande kvarteret Laxen uppfördes 1820 efter ritningar av arkitekt F. Carlberg som societetshus för Samfundet vänskap och välgörande. Huset inrymde då matsalar samt danssalong med musikläktare.

Byggnaden köptes 1834 av fabrikör L. Meyerson, som inrättade lokaler för textiltillverkning i den. Från 1858 tjänade den som teater, ”Theatern på Södermalm”.

I byggnadens västra del inreddes 1912 en biografsalong varvid bjälklaget mellan första och andra våningen revs och det rum som man idag kan uppleva skapades. Biografen drevs under växlande namn, exempelvis ”Södra biografen”, ”Kinografen”, ”Södra kvarn” och ”Maria-biografen”. Arkitekt var den välkände Cyrillus Johansson.

Redan 1918 gjordes lokalen om till synagoga, den funktion den behållit sedan dess. De byggnadsåtgärder som vidtogs i samband med detta begränsade sig i huvudsak till en flytt av läktaren till lokalens motsatta sida, av allt att döma för att gudstjänstlokalen skulle vetta mot öster, samt igensättning av fönstren på första våningen i gatu- och gårdsfasader.

Synagogan fotograferades för Stockholms stadsmuseums räkning 1971. Av fotografierna kan man bilda sig en rätt god uppfattning om hur lokalen såg ut innan den målades om. Det mesta i interiören ser vid denna tid ännu ut att vara intakt från synagogans invigningsår.

Fondväggen bakom arken motsvarar den bakre delen av den biografsalong för stumfilm som Cyrillus Johansson skapade. Pardörren i väggen utgjorde en av två entréer till salongen som på den tiden var belägna under biografläktaren. Biljettkassan låg i trapphuset utanför.

Det förstklassiga dekorationsmåleriet med stiliserade växtmotiv som syns på bilden är typiskt för 1910-talets expressiva nationalromantiska ideal. Johansson gjorde sig sedermera känd som den arkitekt som in i det sista höll fast vid gamla hantverkstraditioner och till sina projekt knöt han som regel de främsta målarna och konsthantverkarna.

Måleriet är i den högt ansedde dekorationsmålaren Filip Månsons (1864–1933) art. Troligen har det utförts med kalkfärg på torr puts (s.k. al secco-teknik) och härrör med största sannolikhet från biografombyggnaden. Strax efter denna tid tog helt andra, klassicerande, stilideal över. Den nedersta delen av väggarna förefaller på fotografierna vara täckt av uppspänd väv eller papp struken med oljefärg. Detta gav en yta som var tåligare mot mekanisk nötning och som dessutom var avtorkningsbar.

Rummets ytskikt var länge intakta men målades över 1982. Den papp- eller vävspända bröstningen revs ned och (den troligen nakna) putsytan därunder kläddes med praktisk limmad glasfiberväv som målades. Idag är ytorna slitna och smutsiga.

Det gamla måleriets betydelse för rummets upplevelsevärden är oomtvistligt. Ett återställande (restaurering) eller, i andra hand, enklare rekonstruktion (renovering) som skulle ge rummet sin värdighet åter bör övervägas.